Voici mi

Varje dag när jag kom hem var jag så himla arg och upprörd. Mitt problem är att varje dag när jag är påväg hem i Stockholmsvimlet ser jag mode-trendiga brudar klädda i äkta päls. Det är för mig helt oförståeligt hur man kan gå runt och visa upp sig i päls. Att man inte skäms. Det är vidrigt och det får mig att vilja spy.

Varje år dödas 2 miljoner djur enbart i Sverige för att bli päls. Ingen lag skyddar djuren på farmen och man slaktar dem på olika sätt, men med ett mål: Pälsen ska vara intakt. De allra flesta djuren är minkar, rävar, chinchillor, lodjur och kaniner. Det kan vara genom elstötar: man sätter stavar i munnen. En del förgiftas med stryknin, vilket gör att djuren långsamt kvävs till följd av att musklerna förlamas. Man gasar ihjäl dem eller bryter nacken av dem. Smådjur packas i burar och man gasar ihjäl dem med heta avgaser från lastbilar. En del djur dör inte utan vaknar upp från den omilda behandlingen och flås levande.

Stay Fucked!

Jag har precis kommit hem från stan, där jag har spelat lite biljard och fikat med vänner. Det var julrusch och fullt med folk som trängdes. Jag orkar verkligen inte med denna julhetsen, terrordårar och kylan. Ska bli himla skönt med ett brake från allt. Om fyra dagar sticker jag nämligen till Bali och firar jul och nyår där. Julfirande har ändå aldrig varit något för mig. Min julafton har jag planerat att ligga och njuta på stranden med en exotisk drink i handen och se på solnedgången. Längtar till solen och värmen!

Veckan som passerat ha varit intensiv. Olof kom hem och drog vidare lika snabbt som han kommit till Grekland för att spela där. Han kommer hem på måndag, alltså dagen innan vi flyger vidare till Bali. Jag själv har jobbat på som vanligt och äntligen fått anställningskontraktet påskrivet. Känns underbart bra.

I torsdags gick jag visning för Björn Axén. Det blev en heldag med mycket dötid som det alltid är under visningar. Jag hade med mig en braig bok och sprang omkring och åt i vanlig ordning. Mot slutet var jag och Margarita riktigt trötta och flummiga. Tror alla ledsnade på vårat flams och skratt, men vi hade superkul. Vi fick även designa våra egna klänningar som vi skulle ha på oss. Skulle gått en visning på fredagen också men jag ställde ni det. Det kändes inte rätt helt enkelt. Jag måste börja tänka igenom vilka visningar som verkligen gynnar mig på riktigt. Det handlar inte om att skaffa sig erfarenhet längre utan vad som verkligen lönar sig. För övrigt ska jag ha möte igen efter att jag kommit hem från Bali. Jag är jättespänd och kan berätta mer om detta när det blir aktuellt. Jag vet också att agenturen just nu skickar omkring mitt portfolio till många andra utlandsagenturer eftersom modellmarknaden här i Sverige är så fruktansvärt liten. Det är mitt nuvarande mål. Att få resa utomlands och utvecklas som modell, vilket det känns som att jag inte längre gör i Sverige.

Så jag längtar efter mycket just nu, samtidigt som jag njuter av nuet. Bali kommer bli grymt och när jag kommer hem därifrån längtar jag efter att få återförenas här hemma i Sverige med min andra halva Josefine, som stannar här i några dagar över jul. Planerar i smyg att snart åka till Toronto och hälsa på henne där.  Vi får ynka tre dagar tillsammans men det betyder allt just nu. Jag saknar henne så jag dör varje dag.

Ikväll ska jag träffa vänner, dricka vin och ha det super nice.

Hääärligt att komma hem på dagarna, ta en varm lång dusch och lyssna på musik. Känna sig halvt död halvt vid medvetande. Samtidigt som man gör någon nytta om dagarna. Börjar äntligen komma in i någon slags rutin med att gå upp varje morgon kl sex. Det kunde jag aldrig tro.

Idag är jag så jävla stolt över mig själv. Jag fick psykbryt när jag kom hem och drog ut alla kläder jag har framför mig och gjorde en rejäl rensning. Kastade tre kassar! Det kändes bättre efteråt. Nu har jag precis lagat lite middag för första gången på väldigt länge men jag kände inte att min ekonomi räcker till fler restaurangbesök denna vecka. Det gick åt helvete det där med matlagning! Önskar att min köksmästare var hemma och lagade mat åt mig :( På söndag kommer han hem!! Äntligen. Jag har saknat honom såå himla mycket. Visserligen har det varit en del positivt med att han åkt bort också. I vanligt fall så går det ju inte att sära på oss. Jag minns i början av vårat förhållande när kompisar och familj alltid klagade på att vi alltid var tillsammans, men de tänkte väl " Dom är nykära, det går väl över". Det gjorde det inte. Det blev bara värre. Jag är så kär... Men i och med turnén har vi faktiskt tvingats sära på oss och jag har hunnit haft mycket tid med tjejerna. Festat, men framförallt plåtat.

Plåtningen i söndags gick bättre än vad jag trodde, den gick väldigt bra faktiskt. Jag hade inte riktigt koll på vem det var jag skulle fota med när jag åkte dit. Riktigt dåligt av mig att inte kolla upp allt sånt innan. Jag hade inte hunnit kolla in hans bilder eller knappt adressen dit. Så utan förväntningar åkte jag och Denise- min favoritsmink tjej till studion mot Bålsta. Väl på plats var vi båda trötta och flamsade en hel del men sminket blev bra ändå. Bilderna blev också tipptopp och fotografen var så duktig på ljus och bra musiksmak hade han också. Med honom blir det fler shoots i framtiden.

När jag tittade i min almanacka idag upptäckte jag att mitt liv är uppbokat nästan varje dag fram tills i februari. AAAAH! Hur lyckas man med det? Jag insåg då att jag inte tänkt efter. Utan bara sagt "Jaaaa, vad kul, det bokar vi in".... Hur ska jag orka? Jag måste medge att jag är rädd för att min energi inte kommer att räcka till. I måndags var jag så utmattad på jobbet, jag har aldrig känt mig så klen förut. Jag ville bara sätta mig ner och gråta. Som det är nu så jobbar jag konstant. 24/7. Och så kommer det förbli antar jag eftersom jag vill hinna med allt i livet. Vill inte säga nej. Jag kan inte heller prioritera någonting annorlunda utan vill hela tiden boka in mig på nya saker. Vi får se hur det går med allt. Anna klarar allt.

Jag vaknar upp i min dröm av en stark obehagskänsla. Jag känner att någonting är fel. Jag reser mig därför upp från sängen och går ut i natten. Eller jag går inte utan blir snarare förd. Där ute är det ingenting som rör sig, ingenting som hörs. Himeln ser annorlunda ut. Den täcks av ett grålila molntäcke. Det är endast en lucka för månen och dess ljus. Ljuset från månen är det enda ljus som finns. Jag fortsätter ledas in mot skogen. Jag vill inte men kan inte vända om. En varg och en and ligger och vilar intill varandra i skogsbrynet. Dom brukar vara fiender men nu tycks ingen av dem bry sig. De följer mig med blicken, som i hypnos. Jag fylls av ännu mer obehag när jag fortsätter längre in i skogen. Då plötsligt stannar jag till. Mellan träden framför mig ser jag en stuga, därifrån ett fönster lyser. Jag blir rädd, för jag vet vem som är där. Min kropp vill leda mig in i stugan men nu lyckas jag slita mig fri. Jag springer och springer. Skogen känns som en evighet. För en sekund känns det som att jorden gått under, som påväg att försvinna men mörkret kommit för att stanna. Jag ser äntligen vårt hus. Det lyser från fönstren. Har någon kanske märkt att jag varit borta. När jag är så nära dörren öppnas den. En främling står där med sorgsen blick. Säger "Tre av våra svarta får har blivit uppskurna" Vi måste avliva dom nu. Dom lider.

Då vaknar jag.

Det var nog den mest obekväma mardrömmen jag haft i mitt liv. Jag vaknade upp av att tårar rann ner för mina kinder. Jag skakade. Bar den obekväma känslan med mig in på förmiddagen.  Jag minns varenda detalj. Jag kan inte glömma den.

Vilken härlig slappardag jag har haft idag alltså. Har nästan lite dåligt samvete. I morse var jag iväg en sväng för att gå på en casting, mestadels för att få träffa de andra modellerna och så. Jag hade såå ont i huvudet hela morgonen så jag var tvungen att gå därifrån tidigare. Kände mig inte som världens trevligaste männsika precis men jag orkade verkligen inte vara social. Så idag har jag bara legat på soffan i min sköna mjukisdress och stoppat i mig en och en annan ipren, tittat på tv och ätit massor av godis. Haft lite hemmaspa också, lagt ansiktsmask och manikyrat min kropp från topp till tå. Nu har jag tänt lite ljus och ska dricka lite te för min hals som börjar bli hes samt smaka på Jonas cocos-kaka som han har bakat. Var längesen jag tog hand om mig själv, så denna dag förtjänade jag.
I lördags var jag hemma med familjen, vi hade playstation kväll med olika fightingspel och mina brorsor hade himla kul åt mig när jag åkte på däng varje gång vi spelade, jag var kanske inte superbra men jag ägde dom däremot på Singstar. En skön kontrast till fredagen som var en vild och härlig utekväll med tjejerna. ♥

Jag och Luna ligger fortfarande kvar i sängen, fy skamm. Luna planerar nog att sova ett tag till iallafall eftersom hon harlt sig vaken hela natten och roat sig åt att riva mig på benen. Jag i min tur blev klarvaken varje gång hon utstötte en ny attack och har mestadels av natten försöt att beskydda mina stackars ben genom att täppa igen varje tänkbar genväg.
Jag kom till Uppsala igår. Först träffade jag Papayan som råkat göra illa sig lite och därför är hemma som sjukskriven. Vi planerade lite ytligt om vår Australien tripp som vi vill göra i början på nästa år och för att få ihop till alla mina utomlandsdrömmar borde jag verkligen ta mig i kra gen och börja spara. Jag har också insett att jag varken har tid eller råd med att följa med killarna på turnee även fast det är det jag vill allra mest. Förstår inte hur jag kommer att klara av att vara utan Olof i en månad. Nu har vi liksom inte varit med varandra på två dar och jag har redan abstinens. Jag planerar i allafall i smyg att följa med när de spelar i Tokyo i början av näsa år. Det kan ju bli nästan ika bra. På tal om Tokyo... så saknar jag Josefine varje dag. Det känns som att vi inte har pratats vid på en evighet och det är inte klanderfritt någonstans. Men det har väl alltid varit så med oss två? Så upptagna i vårat eget men så säkra på vart vi har vår vänskap. Jag bär ockå alltid med mig vetskapen om att Josefine klarar sig på egen hand. Alltid.
Nu blev det tt sådär långt inlägg som jag redan under min korta bloggtid fått kritik för "För mycket text och för lite bilder". Varför ska jag lägga upp massa bilder? Då hade jag väl startat något trams som bilddagboken eller nått. Nej här bloggas det bara för min egen skull och dumt vore väl annat? Jag förstår inte hur jag skulle hitta motivation i skrivande om jag hela tiden var tvungen att anpassa mig efter vad andra tyckte. Det har jag aldrig brytt mig om. Däremot är det ju bara kul om någon finner intresse i det jag skriver.

Om det blir lika tråkigt väder idag som igår så tänker jag hålla mig inomhus hela dagen i protest, antingen spela tv-spel med killarna eller se ågon bra biofilm.

/Anna